”Starta nedsvingen med höfterna.”
Det är förmodligen ett av de mest upprepade tekniska råden inom golfen. Tittar man på bilder av världens bästa spelare verkar det dessutom ganska självklart: medan klubban fortfarande är på väg ner mot bollen har bäckenet redan börjat rotera mot målet. I träffen är höfterna betydligt mer öppna än de var i uppställningen.
För flera år sedan fotograferade jag själv den här rörelsen under Open de France. Därefter ville jag förstå i vilken utsträckning en amatörgolfare faktiskt kunde återskapa den i sin egen sving. Jag pratade med flera golftränare, filmade min egen sving och använde TrackMan för att jämföra olika sätt att försöka få höfterna att rotera tidigare.
I dag kan vi, tack vare utvecklingen inom golfens biomekanik, återvända till frågan med betydligt mer kunskap. Och slutsatsen är mycket mer nyanserad än det ursprungliga rådet.
Ja, underkroppen spelar en viktig roll i nedsvingen. Men att säga till en amatörgolfare att ”rotera höfterna snabbare” innebär inte automatiskt att spelaren kommer att slå bättre golfslag.
Vad händer egentligen i en professionell golfsving?
I min ursprungliga artikel beskrev jag nedsvingen som en rörelsekedja där rörelse och hastighet överförs från höfterna och bäckenet genom bålen och axlarna till armarna, händerna och slutligen klubban.
Grundtanken är fortfarande relevant, men modern forskning visar att den behöver beskrivas med större precision. Inom biomekaniken används ofta begreppet proximal-distal sekvensering: förenklat innebär det att kroppssegment närmare kroppens centrum accelererar innan rörelsen och hastigheten förs vidare mot segment längre ut i kedjan.
En systematisk översikt publicerad 2022 analyserade 92 studier om golfsvingens kinematik. Den proximal-distala sekvensen är fortfarande en viktig modell för att förstå hur hastighet kan skapas och överföras, men forskarna fann också betydande skillnader mellan olika mätmetoder och studieresultat. Det finns alltså inte en enda universell sekvens som alla golfare måste kopiera exakt.
Det är en viktig skillnad, framför allt för amatörgolfare.
Det finns förmodligen ingen perfekt höftrörelse som man helt enkelt kan observera hos en Tour-spelare och sedan kopiera. Även elitspelare uppvisar betydande individuella variationer.
En sak går däremot tydligt att observera och mäta: bäckenet är i regel inte fortfarande square mot mållinjen när klubban når bollen.
I en studie med 25 spelare från PGA Tour och 25 spelare från LPGA Tour mättes bäckenets orientering vid impact. I genomsnitt var bäckenet ungefär 42 grader öppet hos männen och 52 grader hos kvinnorna, med standardavvikelser på omkring 12 respektive 11 grader.
Spridningen är nästan lika intressant som genomsnittet. Elitspelare träffar alltså normalt bollen med ett tydligt öppet bäcken, men de gör det inte med exakt samma vinkel.
Det finns inget magiskt gradtal.
Nedsvingen tar ungefär tre tiondelar av en sekund
Det finns ytterligare ett problem med det till synes enkla rådet ”rotera höfterna”: nedsvingen går extremt snabbt.
Studier av golfsvingens kinematik rapporterar ofta en tid på omkring 0,3 sekunder från toppen av baksvingen till träffen, även om tiden varierar beroende på spelare, klubba och mätmetod.
Fundera på vad det faktiskt innebär.
På kortare tid än det tar att medvetet tänka ”rotera höfterna” måste golfaren koordinera bäcken och bål, flytta armar, händer och klubba, interagera med marken och få tillbaka klubbhuvudet till bollen.
Det hjälper oss att förstå varför en tekniskt rimlig instruktion kan vara mycket svår att genomföra i praktiken.
När jag filmade min egen sving för den ursprungliga artikeln hade jag spelat golf i mer än 20 år. Jag upptäckte att mitt bäcken var betydligt mindre öppet vid impact än hos de professionella spelare jag hade observerat och fotograferat. Ändå hindrade den rörelsen mig inte från att spela hygglig golf eller, vid den tiden, slå en järnsjua upp till omkring 150 meter.
Den intressanta frågan var därför inte om min kropp kunde rotera.
Frågan var varför en medveten ambition att rotera höfterna tidigare inte automatiskt skapade den rörelsesekvens jag försökte uppnå.
Höfterna ”stannar” inte vid impact
På en viktig punkt skulle jag i dag korrigera min ursprungliga artikel.
Jag skrev då att höfterna roterade och sedan på sätt och vis ”blockerade”, vilket gjorde det möjligt för armarna och klubban att accelerera genom bollen.
Det var en lättbegriplig bild, men biomekaniskt var den för förenklad.
Det är mer korrekt att tala om acceleration och därefter inbromsning av olika kroppssegment. Bäckenet kan nå sin maximala rotationshastighet relativt tidigt och därefter börja sakta ner samtidigt som andra segment längre ut i rörelsekedjan fortsätter att accelerera.
Det som för ögat kan se ut som att höfterna ”stannar” bör därför snarare beskrivas som en deceleration av bäckenet, inte som ett verkligt stopp.
Skillnaden är viktig. En golfare som medvetet försöker stoppa höfterna kan misstolka instruktionen fullständigt. Målet är inte att tvärbromsa bäckenet, utan att skapa en dynamisk överföring av rörelse och hastighet genom kroppen och vidare till klubban.
Tänk om nedsvingen egentligen börjar i marken?
Det är här senare biomekanisk forskning gör frågan särskilt intressant.
En systematisk översikt publicerad 2026 undersökte forskning om markreaktionskrafter och hur tryckcentrum förflyttas under golfsvingens olika faser. Forskarna inkluderade 24 studier som uppfyllde deras vetenskapliga kriterier. Flera av studierna visar samband mellan vissa krafter mot marken, tryckmönster och klubbhuvudets hastighet, samtidigt som forskarna betonar att skillnader i mätmetoder och deltagargrupper gör det svårt att formulera en universell modell.
Det förändrar delvis sättet vi kan se på starten av nedsvingen.
Höfterna roterar inte isolerat i luften.
Golfaren interagerar med marken genom fötterna, skapar krafter med benen och förändrar trycket under fötterna under svingen. Den interaktionen bidrar till hur resten av kroppen rör sig.
Därför är det också för förenklat att enbart tala om ”viktöverföring”. Förflyttningen av kroppsmassan, tryckcentrum under fötterna och markreaktionskrafterna är relaterade till varandra, men de är inte samma sak.
Modern biomekanik ger oss alltså en betydligt rikare bild än det traditionella rådet: ”Flytta vikten till vänster fot.”
Vad hände när jag testade själv?
Det här perspektivet gör också ett av experimenten från min ursprungliga artikel intressant på nytt.
Den amerikanske golftränaren Eric Cogorno föreslog att man tidigt under transitionen skulle skapa mer tryck mot den främre foten. När jag diskuterade principen med den franske golftränaren Guillaume Sauzet kopplade han den till det franska begreppet reprise d’appui – ungefär att åter etablera tryck på målsidan – och riktade särskilt min uppmärksamhet mot vänster häl för en högerhänt golfare.
Min fråga var då ganska enkel: skulle den här rörelsen få mina höfter att rotera tidigare?
Jag testade med TrackMan.
När jag skapade tryck mot vänstersidan tidigare registrerade jag högre svinghastighet. Men när jag analyserade videon såg jag inte den dramatiska förändring av bäckenrotationen som jag hade förväntat mig. Mina armar fortsatte att spela en mycket aktiv roll i rörelsen.
Det skulle vara frestande att i dag göra en spektakulär rubrik av resultatet: ”Jag ökade hastigheten genom att använda höfterna bättre.”
Men det vore inte vetenskapligt försvarbart.
Några serier slag från en enda golfare är inte ett kontrollerat experiment. Svinghastigheten kan förändras beroende på spelarens intention, uppvärmning, träffkvalitet och många andra faktorer.
Testet visade däremot något annat som kanske är mer användbart:
Ett bättre värde på TrackMan bevisar inte att du verkligen har genomfört den biomekaniska förändring som du försökte göra.
Radarn mäter vad som hände. Den förklarar inte nödvändigtvis varför det hände.
Mer höftrotation betyder inte automatiskt en bättre golfsving
Det här är förmodligen den punkt där jag skulle förändra min ursprungliga analys mest.
Jag ville skapa mer höftrotation eftersom jag såg att de bästa spelarna hade stor höftrotation.
Men det resonemanget innehåller en uppenbar fälla.
Att en viss egenskap kan observeras hos elitspelare innebär inte automatiskt att en amatör blir bättre genom att medvetet försöka förstärka samma egenskap.
En spelares problem kan ligga i timingen, balansen, rörligheten, tryckmönstret under fötterna, samspelet mellan bäcken och bål eller till och med i en kompensation som har blivit nödvändig för just den spelarens sving. För vissa golfare kan ett aggressivt försök att öppna höfterna från toppen av baksvingen till och med störa en rörelse som i grunden fungerar.
Det är en av den moderna biomekanikens stora lärdomar.
Vi blir allt bättre på att mäta vad som händer under en golfsving. Det är betydligt svårare att omvandla dessa observationer till en universell instruktion om vad varje golfare bör göra.
Den systematiska översikten från 2022 om golfsvingens kinematik visade betydande variationer mellan studier och mätmetoder. Forskningen om markreaktionskrafter leder till en liknande, försiktig slutsats: det finns tydliga samband mellan hur golfaren använder marken och olika prestationsvariabler, men det betyder inte att det finns ett enda rörelsemönster som alla bör kopiera.
Golfsvingens olika delar fungerar som en kedja. De är inte en samling fristående positioner.
Det verkliga problemet kan vara sekvenseringen
Det här är samtidigt en av de delar av min gamla artikel som har åldrats bäst.
När jag diskuterade höftrotation med golftränarna Rina Rajao, Guillaume Sauzet och Xavier Bretin presenterade ingen av dem höfterna som den enda nyckeln till golfsvingens funktion.
Xavier Bretin uppmuntrade mig framför allt att skapa en bättre helhetsrörelse med kroppen i stället för att försöka aktivera bäckenet isolerat.
Flera år senare framstår den pedagogiska försiktigheten fortfarande som mycket klok.
En amatör som främst drar ner klubban med armarna behöver inte nödvändigtvis ”rotera höfterna hårdare”. Spelaren kanske snarare behöver organisera övergången mellan baksvingen och nedsvingen bättre och förbättra samspelet mellan trycket mot marken, bäckenets rörelse, bålens rotation, armarna och slutligen klubban.
Modern teknik kan mäta dessa rörelser med imponerande precision.
Men just dessa mätningar har också visat hur komplex golfsvingens biomekanik faktiskt är.
Bakom ett tekniskt råd på några få ord kan det finnas en hel rörelsekedja.
Ska du alltså starta downswingen med höfterna?
Om ”starta downswingen med höfterna” betyder att en effektiv golfsving använder underkroppen och överför rörelse och hastighet genom en koordinerad kedja mot klubban, beskriver rådet fortfarande en viktig biomekanisk princip.
Om det däremot betyder att varje amatörgolfare medvetet och aggressivt ska öppna höfterna från toppen av baksvingen blir svaret betydligt mer komplicerat.
Mer rotation är inte automatiskt bättre rotation. Tidigare rotation betyder inte automatiskt bättre sekvensering. Och att på en stillbild efterlikna en Tour-spelares position vid impact innebär inte att du har återskapat den rörelse som gjorde att spelaren hamnade där.
Kanske var det egentligen detta mitt ursprungliga experiment visade, även om jag då inte hade all den vetenskapliga kunskap som krävs för att förklara resultatet.
Jag hade förstått instruktionen. Jag hade provat olika metoder. Jag hade mätt mina slag. I vissa serier skapade jag till och med högre hastighet.
Men mitt bäcken började inte plötsligt röra sig som hos en Tour-spelare.
Och egentligen är det inte särskilt överraskande. En rörelse som har upprepats under många år och tusentals golfslag förändras inte i grunden efter några tiotal bollar bara för att vi nu vet vilken position vi skulle vilja uppnå.
Rådet ”starta downswingen med höfterna” är alltså inte nödvändigtvis fel. Det är ofullständigt.
Den mer intressanta frågan är inte bara vilken kroppsdel som rör sig först. Den handlar om hur golfaren använder marken och koordinerar bäcken, bål, armar och klubba under de ungefär tre tiondelar av en sekund som finns tillgängliga för att föra klubban tillbaka till bollen.
Det är mindre spektakulärt än löftet om att upptäcka ”hemligheten bakom downswingen” på fem minuter.
Men det ligger förmodligen betydligt närmare verkligheten i en golfsving.