När TaylorMade lanserade den första P790 år 2017 erbjöd järnet något som faktiskt var nytt. Det såg ut som en modell för bättre spelare, men bakom den relativt kompakta formen dolde sig en ihålig konstruktion, en tunn träffyta och SpeedFoam.
Idén var enkel att förstå: att kombinera en modern klubbas bollhastighet och förlåtande egenskaper med ett utseende som inte påminde om ett traditionellt, större game-improvement-järn.
Åtta år senare har TaylorMade nått den femte generationen av P790.
Under tiden har träffytorna blivit tunnare, tungsten har flyttats runt i klubbhuvudet, SpeedFoam har utvecklats till SpeedFoam Air, tyngdpunkten har förändrats och optimerats individuellt för olika järn. Till 2025 års modell introducerade TaylorMade dessutom ett nytt 4340M-material i den smidda träffytan.
Enligt TaylorMades presentationer har P790 alltså fortsatt att utvecklas generation efter generation.
Men för golfaren finns en mer intressant fråga:
Hur mycket av dessa tekniska framsteg har faktiskt blivit en förbättring för spelaren?
Det är inte samma fråga.
2017 var innovationen lätt att identifiera
Det vore orättvist att beskriva P790:s historia som enbart en serie marknadsföringskampanjer.
Originalmodellen kombinerade en ihålig konstruktion med en relativt tunn smidd träffyta, tungsten, Speed Pocket och framför allt SpeedFoam som injicerades i klubbhuvudet.
TaylorMade försökte lösa en verklig motsättning: hur kan man skapa mer bollhastighet och större förlåtelse utan att ge upp det utseende och den känsla som bättre spelare förväntar sig av ett järn?
Konceptet fick tillräckligt stort genomslag för att bidra till utvecklingen av en kategori som i dag finns hos praktiskt taget alla stora tillverkare: players-distance-järn.
P790 var inte ett traditionellt blade.
Men det var inte heller ett konventionellt game-improvement-järn.
Det var just det som gjorde modellen intressant.
Ett test från Golf Monthly vid den tiden illustrerade filosofin väl. Med järn 7, som hade 30,5 graders loft, noterade testaren i genomsnitt 181 yards carry på en GCQuad, med 4 669 rpm i spinn.
Det var en imponerande längd.
Men redan då uppstod en fråga som fortfarande är relevant 2026: hur stor del av längden kom verkligen från tekniken i klubbhuvudet och hur mycket berodde på klubbans specifikationer, framför allt loftet?
2019: att förbättra ett koncept som redan fungerade
Bara två år efter den ursprungliga lanseringen presenterades den andra generationen.
TaylorMade uppgav att träffytan var 7 procent tunnare, att mängden tungsten hade ökat med 15 procent, att tyngdpunkten hade sänkts och att klubbhuvudets geometri hade förändrats. Progressive Inverted Cone Technology introducerades också för att förbättra prestandan över en större del av träffytan.
Här började själva karaktären på utvecklingen förändras.
Det grundläggande problemet hade redan lösts 2017.
TaylorMade behövde inte längre uppfinna P790.
Nu handlade det om att förfina den.
Den logiken skulle bli allt tydligare i kommande generationer.
2021: 69 procent lättare betyder inte 69 procent bättre
Den tredje generationen är kanske det tydligaste exemplet på varför procentsiffror inom golfutrustning behöver sättas i sitt sammanhang.
TaylorMade ersatte SpeedFoam med SpeedFoam Air, ett material som enligt företaget hade 69 procent lägre densitet.
69 procent låter enormt.
Den faktiska viktbesparingen var däremot omkring 3,5 gram per klubbhuvud.
Ur ett ingenjörsperspektiv var dessa få gram värdefulla eftersom vikten kunde placeras på andra ställen. Tillsammans med andra konstruktionsförändringar kunde TaylorMade öka mängden tungsten betydligt och förändra tyngdpunktens position. I vissa järn ökade mängden tungsten enligt tillverkaren från 13,8 till 31 gram.
TaylorMade uppgav också att sweetspoten var upp till 60 procent större än på den ursprungliga P790.
Det betyder inte att siffrorna är felaktiga.
Det viktiga är att förstå vad de faktiskt mäter.
”69 procent lättare” beskriver här en egenskap hos ett material. Det betyder inte 69 procent längre slag, 69 procent större förlåtelse och naturligtvis inte 69 procent färre slag på scorekortet.
Det är precis här som en teknisk egenskap och en faktisk fördel för golfaren riskerar att blandas ihop.
2023 handlade det inte längre bara om längd
Den fjärde generationen är särskilt intressant eftersom TaylorMade började arbeta mer uttryckligt med hur hela järnsetet skulle fungera som en helhet.
FLTD CG introducerades.
Tyngdpunkten placerades mycket lågt i de långa järnen och flyttades sedan gradvis högre i de kortare järnen.
Logiken var tydlig: underlätta launch och öka förlåtelsen med de långa järnen, samtidigt som bollflykt och kontroll prioriterades i scoring-klubborna.
Den smidda träffytan i 4140-stål var 1,56 millimeter på sin tunnaste punkt. TaylorMade förändrade också den interna konstruktionen och introducerade en intern stabiliseringslösning för ljud och känsla.
P790 visade därmed hur mogen kategorin players-distance-järn hade blivit.
Det handlade inte längre bara om att få bollen att lämna träffytan snabbare.
Ingenjörerna arbetade med tyngdpunktens position, bibehållen bollhastighet vid träffar utanför centrum, avståndsgap mellan klubborna, bollflykt, ljud, känsla och sulans interaktion med marken.
Med andra ord blev förbättringarna mer subtila.
Sedan kom P790 2025 – och ytterligare en siffra: 24 procent
Till den femte generationen introducerade TaylorMade en smidd träffyta i 4340M, ett material som enligt företaget är 20 procent starkare än materialet i tidigare generationer.
Den högre hållfastheten gör det möjligt att tillverka en tunnare träffyta. TaylorMade kopplar detta till högre bollhastighet och mer längd, samtidigt som den effektiva sweetspoten uppges vara upp till 24 procent större än på P790 7-järnet från 2023.
Även detta är en fullt rimlig teknisk utveckling.
Men titta på hela orsakskedjan:
20 procent starkare material → potentiellt tunnare träffyta → större flex → potentiellt högre bollhastighet → möjlig längdökning.
Golfaren blir alltså inte 20 procent bättre.
Inte heller innebär en sweetspot som är upp till 24 procent större att spelarens resultat förbättras med 24 procent.
Den siffran väcker dessutom en annan fråga: exakt hur definierar TaylorMade gränserna för denna sweetspot?
Den offentliga informationen anger jämförelsen – järn 7 från 2025 mot järn 7 från 2023 – men ger inte tillräckligt med information för att omvandla dessa 24 procent till ett generellt antal extra meter eller en bestämd minskning av spridningen för en enskild golfare.
Och det är egentligen sådana siffror som skulle vara mest användbara för spelaren.
Oberoende tester berättar en mindre spektakulär historia
Mer än ett år efter lanseringen av P790 2025 går det att se bortom kommunikationen vid produktlanseringen.
Och oberoende tester ger en intressant bild.
Golf Monthly jämförde P790 från 2023 och 2025 direkt mot varandra och fann att förbättringarna var tydligare i detaljerna än i dramatiska skillnader på launch monitorn. Bland annat lyftes bibehållen bollhastighet vid sämre träffar, känslan, sulans utformning och det mer förfinade utseendet fram.
Det är en viktig skillnad.
Ett nytt järn behöver inte ge tio yards extra för att representera ett tekniskt framsteg.
Om klubban oftare producerar den avsedda längden över en större del av träffytan kan det vara mer värdefullt för golfaren än att den perfekta träffen blir ännu längre.
Andra jämförelser mellan modellerna från 2023 och 2025 har också visat relativt begränsade skillnader i bollhastighet.
Sådana tester ska naturligtvis inte betraktas som universella sanningar.
En spelare, ett skaft, en boll och en viss svinghastighet representerar inte alla golfare.
Men testerna hjälper oss att sätta storleken på utvecklingen i perspektiv.
Vi talar inte om en revolution.
Och det behöver inte vara kritik mot P790.
Loftet har också förändrats
Det finns ytterligare en detalj som bör tas med när man diskuterar längd.
P790 järn 7 från 2023 hade 30,5 graders loft.
2025 års modell har 30 grader.
Järn 8 gick från 35 till 34 grader, järn 9 från 40 till 39 grader och pitching wedge från 45 till 44 grader.
En halv grad på ett järn 7 kan naturligtvis inte förklara alla skillnader mellan två generationer.
Men det påminner om en grundläggande regel när golfklubbor jämförs:
Siffran på klubbans sula är ingen måttenhet.
Att jämföra två järn 7 utan att kontrollera loft, längd, skaft och andra specifikationer kan innebära att ny teknik får äran för en prestandaförbättring som delvis helt enkelt beror på klubbans konstruktion.
Det var sant 2017.
Det är fortfarande sant 2026.
Vad har åtta års utveckling egentligen gett?
Det är här P790:s historia blir betydligt mer intressant än den traditionella jämförelsen mellan gammalt och nytt.
Utvecklingen är verklig.
Men utvecklingens karaktär har förändrats.
Mellan 2017 och 2025 har TaylorMade arbetat med träffytans tjocklek, viktfördelning, mängden och placeringen av tungsten, densiteten hos det interna skummet, tyngdpunktens position, bibehållen bollhastighet vid träffar utanför centrum, bollflykten genom hela setet, ljud, känsla, sulgeometri och slutligen själva materialet i träffytan.
Men det vore meningslöst att lägga ihop alla procentsiffror som kommunicerats under dessa åtta år.
En sweetspot som 2021 uppgavs vara upp till 60 procent större än 2017, följd av en sweetspot som 2025 uppges vara upp till 24 procent större än 2023, berättar inte hur mycket bättre golfaren har blivit.
Dessa procentsiffror mäter helt enkelt inte samma sak som ett scorekort.
Det är en av de centrala skillnaderna vi tar upp i Think Before You Swing: ett tekniskt framsteg är inte nödvändigtvis en mätbar prestationsförbättring. En mätbar förbättring är inte nödvändigtvis en fördel för en viss golfare. Och en fördel för golfaren leder inte automatiskt till lägre scorer på golfbanan.
Den principen gäller långt utanför just P790.
Bör du byta en äldre P790 mot modellen från 2025?
Det finns inget universellt svar.
En golfare som fortfarande spelar med den ursprungliga P790 från 2017 kan mycket väl upptäcka att summan av de mindre förbättringarna över fem generationer nu är tillräckligt stor för att motivera åtminstone ett test av den senaste modellen.
För den som redan spelar P790 från 2023 ser situationen annorlunda ut.
Tillgängliga jämförelser pekar mer mot förfining än mot ett tekniskt språng.
Det betyder inte att en enskild golfare inte kan få en betydande fördel av att byta.
Det betyder att fördelen bör mätas, inte förutsättas.
Testprotokollet behöver inte vara särskilt komplicerat: använd samma golfboll, jämförbara förhållanden och, så långt det är möjligt, skaft som passar spelaren.
Framför allt bör du inte jämföra den bästa träffen med respektive klubba.
Titta på genomsnittlig carry, spridning, längdförlust vid sämre träffar, maximal bollhöjd, spinn och framför allt avståndsgapen mellan järnen.
Även träffpunkten på slagytan bör tas med i analysen.
En klubba vars perfekta slag knappast är bättre än med den tidigare modellen, men som tydligt minskar konsekvenserna av sämre träffar, kan representera ett verkligt framsteg.
Frågan förändras därför från:
”Är P790 2025 bättre?”
till:
”Är P790 2025 tillräckligt mycket bättre för mig för att motivera ett byte?”
Frågorna låter nästan likadana.
Det är de inte.
P790 berättar också historien om modern golfutrustning
Det mest intressanta med dessa åtta år är kanske inte att avgöra vilken generation av P790 som är bäst.
Mer intressant är att se vad som händer när en ursprungligen innovativ produkt gradvis når teknisk mognad.
År 2017 kunde TaylorMade förändra själva arkitekturen hos ett järn och erbjuda golfare ett relativt nytt koncept.
År 2025 arbetar ingenjörerna med allt mer sofistikerade detaljer: några gram som flyttas inuti klubbhuvudet, bråkdelar av en grad, en ny stållegering, ett ännu tunnare slagvlak, en omarbetad sula eller en större effektiv träffyta.
Dessa förbättringar kan vara verkliga.
Vissa kräver imponerande ingenjörsarbete.
Men därefter uppstår en andra utmaning för golfindustrin: att omvandla en ibland marginell teknisk förbättring till ett tillräckligt starkt skäl för att köpa ett nytt järnset.
Det är där ständig innovation möter ständig marknadsföring.
Ingenjörens uppgift är att skapa en skillnad.
Marknadsföringens uppgift är att göra skillnaden attraktiv.
Golfaren har en tredje uppgift: att avgöra om skillnaden faktiskt är användbar.
Efter fem generationer är det kanske det mest intressanta sättet att betrakta TaylorMade P790.
Inte genom att enbart fråga om 2025 års modell är tekniskt bättre än originalet – på många mätbara punkter är den det – utan genom att skilja mellan fyra olika frågor:
Är klubban tekniskt annorlunda?
Är förbättringen mätbar?
Löser förbättringen ett verkligt problem i mitt spel?
Och finns det en rimlig möjlighet att den förbättrar det som faktiskt händer ute på golfbanan?
Åtta år efter den första P790 är svaret på den första frågan tydligt ja.
För de tre andra har launch monitorn – och framför allt golfaren själv – fortfarande sista ordet.