Att slå bollar borde vara ett av de enklaste sätten att bli bättre på golf. Ändå börjar många golfare efter en stund titta mer på hur många bollar som finns kvar i korgen än på bollflykten från slaget de just har slagit. I en artikel i National Club Golfer erkände den brittiske golfjournalisten Matt Chivers att han börjar bli uttråkad på driving rangen efter ungefär tjugo minuter. Hans erfarenhet är särskilt intressant eftersom han knappast är nybörjare: Chivers spelar med 4,6 i handicap och har spelat golf sedan tonåren.
Hans erkännande väcker en mer intressant fråga än den om bristande motivation. Tänk om problemet inte är att vissa golfare ogillar att träna, utan snarare hur vi använder driving rangen?
Jag upplever ofta exakt samma sak. Numera köper jag sällan mer än en korg när jag går och tränar. På Golf de Saint-Cyprien, där jag spelar regelbundet, innehåller en korg för närvarande 35 bollar. Trots att det är en ganska begränsad mängd brukar jag inte köpa en andra. Oftast går jag till rangen för att mjuka upp kroppen, hitta tillbaka till några känslor och kontrollera att svingen fungerar någorlunda innan jag går ut på banan. Men ganska snabbt blir övningen repetitiv.
Paradoxen är att jag under mitt golfliv har slagit tusentals rangebollar. När jag testade utrustning med TrackMan kunde jag stå två eller tre timmar framför launch monitorn utan att egentligen märka hur tiden gick. Skillnaden var enkel: varje boll besvarade en fråga. Vad gör det här skaftet? Vad händer med den här loften? Genererar det här klubbhuvudet verkligen mindre spinn? Hur stor är den genomsnittliga skillnaden mellan två konfigurationer? Jag slog inte bollar bara för att slå bollar. Jag genomförde ett test.
Kanske är det just där problemet med den traditionella driving rangen börjar.
Att köpa en mängd, inte ett mål
När vi köper en korg rangebollar köper vi framför allt en mängd. Trettiofem, femtio eller hundra bollar som på något sätt ska slås innan vi går därifrån. Det är egentligen ett ganska märkligt sätt att organisera ett träningspass. Vi ger oss inte nödvändigtvis en uppgift att lösa eller en fråga att besvara. Framför oss står helt enkelt ett lager av bollar som gradvis ska försvinna.
För den som håller på att lära sig golf kan denna upprepning vara fascinerande. Nästan varje slag innebär en upptäckt. Att äntligen få upp bollen ordentligt i luften, träffa mitten av klubbhuvudet eller slå en drive med en tillfredsställande bollflykt ger omedelbar information och belöning. Några år senare ser situationen annorlunda ut. En erfaren golfare kan redan ha slagit tiotusentals bollar. Ytterligare en välträffad järnsjua från en perfekt plan matta lär honom eller henne inte nödvändigtvis något nytt.
Det är precis därför Matt Chivers berättelse är intressant. Han skriver att han knappt står ut längre än tjugo minuter på rangen, men beskriver samtidigt hur mycket han uppskattar att själv diagnostisera sina problem och försöka hitta lösningar ute på banan. Det är alltså knappast problemlösningen som tråkar ut honom. Snarare verkar det vara upprepningen. Med 4,6 i handicap medger han samtidigt att oviljan att träna längre sannolikt begränsar hans fortsatta utveckling.
Några av läsarkommentarerna under hans artikel pekar åt samma håll. En golfare beskriver hur han använder ett litet antal bollar för en specifik progression med järnåttan. En annan säger att han på driving rangen framför allt ser golfare som gång på gång upprepar samma dåliga sving. Båda observationerna leder till samma enkla fråga: vad är poängen med att upprepa en rörelse om vi inte riktigt vet vad det är vi upprepar?
Ett dåligt slag visar resultatet, sällan orsaken
Jag upplevde nyligen detta själv med min träfemma. Under ett träningspass gav vissa slag inte alls det resultat jag förväntade mig. Jag kunde naturligtvis se bollflykten och försöka dra slutsatser om vad som hade hänt, precis som alla golfare gör. Det var först efter passet, när jag tittade på ett fotografi som en vän hade tagit, som jag lade märke till en position hos min vänstra axel som jag inte alls hade varit medveten om när jag slog.
Ett enskilt fotografi kan självklart inte ge en biomekanisk diagnos och ännu mindre bevisa att just den positionen orsakade mina dåliga slag. Det är också det som gör erfarenheten intressant. Under passet hade jag kunnat skylla på händerna, klubbans väg, balansen eller en mängd andra faktorer utan att ens ha identifierat just detta element. Jag vet fortfarande inte om axelpositionen var orsaken till problemet, men nu vet jag åtminstone att det är något jag kan observera nästa gång.
Det är en av driving rangens grundläggande begränsningar. Den ger oss enormt många resultat men relativt få diagnoser. Bollen går vänster, höger, för lågt eller för högt. Vi ser vad den gör. Vi är betydligt mindre säkra på varför den gör det.
Inte ens tekniken löser problemet helt. En launch monitor kan med imponerande precision mäta klubbans och bollens beteende: hastighet, launch angle, spinn, bollflykt, spridning och längd. Den informationen kan vara oerhört värdefull, men att mäta något är inte nödvändigtvis samma sak som att förklara det. Data kan visa att klubbans väg eller klubbbladets position har förändrats utan att berätta varför kroppen skapade förändringen. En launch monitor förbättrar feedbacken avsevärt, men den förvandlar inte automatiskt varje boll till en golflektion.
Varför tråkar golfbanan ut oss mycket mindre?
Jämförelsen med en golfrunda är talande. Vi kan spela 18 hål under fyra timmar utan att känna den monotoni som vissa golfare upplever redan efter tjugo minuter på driving rangen. Ändå slår vi betydligt färre bollar på banan.
En viktig skillnad är variationen i de problem vi måste lösa. En boll ligger lite lägre än fötterna, nästa ligger i ruffen. Vinden förändras. Flaggan står till vänster bakom en bunker. Vi måste välja mellan två klubbor, förändra bollflykten, acceptera att spela tjugo meter åt höger om ett hinder eller försöka slå ett mer aggressivt slag. Framför allt får varje slag en konsekvens. Efter ett misstag ligger det inte automatiskt en ny boll framför oss tre sekunder senare.
På driving rangen råder ofta nästan motsatta förhållanden. Samma matta, samma läge, samma riktning, samma klubba under tio eller femton slag och möjligheten att omedelbart försöka igen efter varje misstag. Denna upprepning kan vara användbar när man arbetar med en specifik teknisk förändring. Men den kan också skapa en vilseledande känsla av förbättring: när vi upprepade gånger slår samma klubba mot samma mål blir vi normalt bättre på just den uppgiften under träningspasset. Den viktigare frågan är vad som finns kvar när vi tjugo minuter senare måste slå motsvarande slag en enda gång ute på banan.
Vad säger forskningen egentligen?
Skillnaden mellan att prestera bra under träningen och att lära sig något som består har länge studerats inom motorisk inlärning. Ett av de begrepp som forskare använder är ”kontextuell interferens”. Där jämförs bland annat blockerad träning – att upprepa samma uppgift flera gånger innan man byter – med träningsformer där olika uppgifter varieras oftare.
En metaanalys från 2024 av Stanisław H. Czyż, Aleksandra M. Wójcik och Petra Solarská analyserade 34 studier med totalt 1 421 deltagare. Sammantaget fann forskarna en fördel för randomiserad träning när det gällde överföring av inlärning. I studier genomförda under mer tillämpade förhållanden var fördelen däremot betydligt mindre övertygande: effekten var liten och inte statistiskt signifikant. Laboratorieresultat ger alltså inte stöd för den enkla slutsatsen att ett ständigt byte mellan olika slag eller uppgifter alltid leder till bättre inlärning i en verklig idrottsmiljö.
Även den golfspecifika forskningen kräver försiktighet. Philipp Barzyk och Markus Gruber publicerade 2024 en systematisk översikt av 52 randomiserade kontrollerade studier om olika metoder för motorisk inlärning inom golf. Forskarna fann tecken på möjliga fördelar med större kontextuell interferens och med distribuerad eller varierad träning, men lyfte samtidigt fram betydande begränsningar i forskningsunderlaget. Mer än hälften av studierna hade otillräcklig statistisk styrka, och en stor del av forskningen genomfördes med nybörjare som utförde relativt enkla puttinguppgifter. Resultaten kan därför inte omvandlas till exakta och universella träningsrekommendationer, särskilt inte för erfarna golfare.
Ett experiment från 2018 med 24 deltagare illustrerar nyansen. Deltagarna tränade tre varianter av en 5,5 meter lång chip från olika lägen, antingen genom att repetera situationerna i block eller genom att växla mellan dem. Gruppen som tränade slumpmässigt var mer exakt i ett retentionstest som också genomfördes slumpmässigt, medan ingen signifikant skillnad kunde konstateras när retentionstestet genomfördes i block.
Det vore därför överdrivet att hävda att 35 varierade bollar nödvändigtvis är bättre än 100 repetitiva slag. Forskningen pekar på något mer intressant för vår frågeställning: att bli allt bättre under själva träningspasset betyder inte nödvändigtvis att vi lär oss mer inför nästa golfrunda.
Tänk om antalet bollar inte är det verkliga problemet?
Upprepning är självklart fortfarande nödvändig i vissa situationer. En golfare som arbetar med en specifik teknisk förändring kan behöva upprepa samma rörelse många gånger. Tourspelare kan tillbringa timmar på driving rangen just av den anledningen. Den avgörande skillnaden är att de i regel vet exakt vad de arbetar med.
För en amatör som kommer ensam till driving rangen kanske den första frågan därför inte borde vara ”Hur många bollar ska jag slå?” utan snarare ”Vad vill jag veta när jag går härifrån?”. Bara den förändringen kan helt förändra hur vi använder en korg med bollar.
35 bollar, 35 uppgifter
5 bollar för uppvärmning. Ingen särskild teknisk korrigering till att börja med. Hitta tillbaka till bollträffen och observera de första bollflykterna.
10 bollar för ett enda problem. Välj en konkret fråga i stället för att bara ”jobba på svingen”: bollträff, startriktning, bollflykt, spridning eller en specifik känsla.
5 bollar för att observera. Filma några svingar framifrån eller längs mållinjen, jämför känslan med verkligheten och välj sedan ett enda element att testa i stället för att stapla flera korrigeringar på varandra.
5 bollar för att experimentera. Ändra en enda parameter och observera vad som händer. Om ingenting förändras eller resultatet blir sämre, gå tillbaka till utgångsläget.
10 bollar för att spela golf. Byt klubba och mål efter varje slag. Föreställ dig några hål: driver, inspel, wedge och därefter ett nytt imaginärt hål. En enda boll per slag, precis som ute på golfbanan.
Det här är varken en universell träningsmetod eller ett vetenskapligt validerat recept. Det är helt enkelt ett sätt att ge varje boll en funktion. Och det finns ingen regel som säger att korgen måste tömmas. Om frågan som tog oss till driving rangen har fått sitt svar efter 25 bollar, ger det då nödvändigtvis något att mekaniskt slå de tio som återstår?
Att bli uttråkad på driving rangen behöver inte betyda brist på motivation
Matt Chivers tror att han förmodligen aldrig kommer att bli så bra som han skulle kunna bli eftersom han inte längre har tålamod att träna tillräckligt länge. Han kan mycket väl ha rätt när det gäller sina egna begränsningar. De bästa golfarna lägger enormt mycket tid på träning, och det finns ingen genväg som helt kan ersätta det arbetet.
Men hans erfarenhet antyder också en annan förklaring. Han tycker om att söka efter lösningar och förstå vad som inte fungerar. Själv kan jag numera bli uttråkad efter några tiotal bollar som slås utan ett tydligt syfte, trots att jag tidigare kunde tillbringa timmar på driving rangen när varje slag besvarade en konkret fråga. Kanske handlar problemet alltså inte bara om hur länge vi kan hålla koncentrationen. Det kan också handla om vilken mening vi ger åt upprepningen.
Driving rangen är fortfarande ett fantastiskt träningsverktyg. Men kanske borde vi sluta blanda ihop antalet bollar vi slår med hur mycket vi faktiskt lär oss.
En korg med rangebollar ger oss en mängd. Träningen borde ge oss ett mål.